Det är så hemskt ibland. Att människor i ens omgivning inte har någon respekt för varandra. Att vissa helt och hållet skiter i varandra. Vissa av människorna. Det finns alltid människor som bryr sig mer om andra än sig själv, som inte går efter status och uppmärksamhet. Men vissa som väljer oviktigt före viktigt. Jag har vart med om det mesta när det gäller vänskap tror jag. Jag har vänner som fullständigt skiter i mig för att andra personer med andra förutsättningar verkar roligare för stunden. Jag har vänner som dissar mig för pojkvänner. Jag har vänner som aldrig hör av sig men förväntar sig att man ska höra av sig till dom hela tiden. Jag har vänner som snackar så fruktansvärt mycket skit om mig och låtsas som ingenting när de träffar mig. Jag har såna vänner. Och jag vet precis hur det fungerar. Jag har en vän, som är den som gör mig lyckligast, som får mig att känna mig värd mest, men som samtidigt är den som sårar mig mest, som kan göra mig mest arg och ledsen.

Jag vill inte vara en sån som sårar andra. Självklart händer det att jag också gör det. Men inte utan anledning. Aldrig för status eller uppmärksamhet. Det tyder bara på dålig självkänsla.
Sen är jag jävligt feg, jag är för feg för att säga till när jag tycker en person gör fel. Även om jag säger det, så tar jag alltid tillbaks det och får det att bli mitt eget fel.

Det är svårt det där med vänner. Jag vet aldrig vilka jag har riktigt, vilka som alltid finns där för mig när jag behöver dom. Vilka som är vänner med mig för den jag är eller för att jag har ett visst liv. Och min stora dröm är att en dag kunna sortera bort vännerna medvetet som inte är vän med mig för att jag är jag. Utan för att de kan ha någonstans att sova när de har festat eller för att jag inte ska vara med någon de inte gillar.