Det finns så många olika sorters människor här i världen. Personer som ljuger och själva tror på det de säger. Personer som är genomärliga och verkligen står för det dom säger. Personer som inte vågar säga ett skit till en person men snackar en jävla massa skit. Personer som inte säger något till någon i hopp om att ingen ska undra något. Men det som jag tycker är värst är personer som är ens vänner som ljuger om saker så pass mycket att de till slut tror på det själva. Mytomaner.
Jag har en vän, eller nej hon är inte min vän längre. Skulle nog mer kalla henne en bekant nu mera. Vi har varit nära vänner under ett par år och haft sjukt roliga stunder. Verkligen en bra vän som jag kunnat berätta saker för, fått tröst hos när jag varit ledsen och sådär. En bra vän helt enkelt. Jag har ignorerat berättelser om bland annat killar som hon berättat massa nasty strories om. För jag har inte vetat vilka killarna hon pratat om är. Och när jag frågat har hon svarat att det är en kille hon träffar som jag inte vet vem det är och som hon vill hålla hemlig. Jag har självklart reagerat på det men inte sagt något av rädsla att hon ska bli arg. För jag är konflikträdd. Jag hatar när människor är arga på mig och att bråka. Så det har liksom inte blivit något utav att konfrontera henne med en fråga om det här. På senaste tiden har saker och ting gått lite långt på fyllan. Jag har fått höra saker som hänt för ett och ett halvt år sen som är helt absurda. Reagerat på det och försökt få henne att förstå att de här sakerna har inte hänt. Orkar inte gå in på vad det var men det har med en kille att göra, eller snarare två killar. Olika tillfällen och en av dessa killar drabbar mig på ett sätt.

Vad ska man göra när man har en sån person i sitt liv, som ljuger om rätt viktiga saker för en så pass nära vän och på ett sätt försöker trycka ner sin vän genom att berätta något som både personen i fråga och jag vet inte har hänt. Nu är allting på rätt hal is och jag har nog bestämt mig för att lägga henne på hyllan. Ett jätteroligt kapitel i mitt liv ska nog få sitt slut. Sen att vi har många gemensamma vänner gör inte så mycket. Jag har hellre få vänner som är ärliga mot mig och älskar mig och älskar sig själva än ett stort umgänge som är ungefär som hon är. Jag vill liksom börja på ett nytt kapitel. Det enda jag vill behålla i det kapitlet är de få vänner jag vill ha kvar, min familj och min skolgång som går sjukt bra nu. Börja om helt och hållet. För det här får mig bara att må dåligt och känna mig underlägsen vilket jag inte är. Inte alls för att låta självsäker eller självgod, men jag är värd bättre än så.

Vet egentligen inte varför jag skrev det här och kommer antagligen få rätt mycket skit för det. Jag lovade mig själv att när jag startade den här bloggen ska jag inte skriva sånt här och visa mina känslor på det här sättet. Men what the fuck. Det här är min blogg, jag skriver vad fan jag vill, jag lämnar inte ut några namn och sverige har en fantastisk lag som heter yttrandefrihet. Jag får skriva vad jag vill som inte är hets mot folkgrupp eller rasistiskt eller liknande. Här försöker jag bara få fram en diagnos till en person med allvarliga problem med sanningen.

Over and out.