Vet ni vad? Jag har slutat tro på människan. Människor i ens omgiving är så jävla statuskåta och egoistiska och det fungerar inte. Jag är så trött på mig själv. Att jag gång på gång ställer upp för mina vänner och aldrig får någonting tillbaks.
För mig är det en självklarhet att finnas där för vänner jag älskar i nöd och lust. Inte som om vi var gifta men när de behöver en, så finns man där liksom. För mig är det självklart. Tills jag upptäcker att människan jag just gråtit för och haft sån medlidelse eller ilska med. Hon skiter i mig. Hon tänker inte på någon annan än sig själv.

Givande och tagande existerar fortfarande inte. Hon vill bara att man ska tycka lika synd om henne som hon tycker om sig själv. Och tycker man så synd om sig själv. Då får man göra någonting åt det. Det funkar inte att ligga och gråta över sin olycka i veckor. För tillslut tröttnar ens vänner på att lyssna, lida med personen och svara när hon ringer. För man får aldrig frågan "Hur är det med dig idag?".