Fan vad jag gråter ofta. Eller har gråten i halsen. Det behöver inte vara för att jag är ledsen. Jag gråter när andra gråter, jag gråter av lycka, jag gråter när någon annan är lycklig och jag gråter när jag är ledsen. Jag gråter varje dag. Jag vet inte varför jag gråter. På senaste tiden har det mest vart den där gråten i halsen, tårar i ögonen men liksom inte gråtit. Men jag har samtidigt undvikit sorgliga kärleksfilmer i några veckor nu för jag klarar inte av att se på dom. Visst jag har sett New Moon ett par gånger. Och det känns som en kniv i hjärtat.
Jag har försökt förklara det här förut, men det är så jävla svårt. Jag vill vara så kär i någon så att världen skulle gå under om han lämnade mig. Jag har upplevt det, fast inte på den nivån, och det var... jag kan inte förklara det. Heartbroken. Verkligen. Jag mådde verkligen inte bra då, gjorde saker som jag aldrig skulle gjort annars. Kanske är det därför jag älskar The Twilight Saga så mycket. För att jag lever mig in i den där omöjliga kärleken. Den är omöjlig. Jag förstår mig verkligen inte på kärlek över huvud taget. Det känns oftast som om livet skulle vara lite enklare om kärlek inte fanns. Att man kunde bli kär i en person, att attraktion uppstår. För det är bara skit. Jag har aldrig upplevt den där stora kärleken mellan en person och mig. Jag har aldrig haft en riktig pojkvän och det är ingenting jag egentligen skäms för eller mår dåligt av. Det kommer när det kommer, han har kommit en gång och lämnat mig två gånger. Eller en kanske, vad vet jag?

Jag vill bara röra den, kärleken, få en skymt av känslan att vara älskad av någon som är som mig, som älskar mig och skulle göra allt för mig. Som inte är min mamma eller pappa eller vän eller någonting. Som är något annat. Pojkvän låter så fult, men något i den stilen. 

Just nu känns det som om det kommer ske i mítt nästa liv. Att jag kommer sitta där på ålderdomshemmet med mig själv och läsa Så länge vi båda andas för tvåtusende gången och undra varför han aldrig kom till mig. Den där kärleken. Varför knackade han inte på min dörr och frågade om vi skulle ta en promenad och hitta på någonting. Det kommer inte bli så, men så känns det rätt ofta. Som om jag hakat upp mig på sommaren 2007 och aldrig kommer därifrån, hur jävla mycket jag än vill. 

Det här är sånt här jag egentligen inte vill prata om. Det är min mörka sida. Den som finns bakom allt mitt glada och flamsiga. Min svarta sida, pandoras ask som bara öppnas när jag är hemma själv såhär och lyssnar på fin musik som har en massa härliga meningar i sig om kärlek. Som Heaven som Erik i idol fick mig att börja gråta av tidigare ikväll. Det är sånt som gör att jag kan vara lycklig ändå. För att det finns saker som ger mig den kärleken jag saknar. Inte personer, utan saker, eller personer med, men dom finns inte på riktigt. Mina drömmar. Och låtar som Lars Winnerbäck sjungit, som Kom änglar. En sån låt ger mig kärleken jag behöver, iallafall i 4 minuter och 13 sekunder.