Döden. Den skrämmer mig ganska rejält. Jag är inte rädd att det ska göra ont, inte heller att jag ska lida. Det är ensamheten som skrämmer mig. Hur jag kommer lämna människor som (förhoppningsvis) älskar mig. Vad kommer jag missa? Tänk hur mycket min gammelfarfar missat sen han dog 2000. Tänk hur mycket som har hänt på 10 fjuttiga år.
Varje dag dör människor, dom dör av ålder, någon dör av cancer, någon krockar med en bil och någon kanske tar sitt liv. Jag har aldrig förlorat någon nära släkting, jag har alla kvar. Jag har däremot förlorat en familjevän som var som min farfar. Så nära, så mycket kärlek. Förra lördagen förlorade min familj min morfars lillebror. Det var som om en bomb slog ner. Mamma berättade hur dom hittat honom medvetslös i sin säng och hans fru hade inte förstått någonting. Hur mår man då? Om man totalt undgått att se att ens livs kärlek inte andas eller rör på sig.

Jag känner personligen ingen jättestor sorg över det som hänt. Han var en fantastisk man men ingen jag hade speciellt nära anknytnignar till. Min mamma däremot, är helt förkrossad. Hon har förlorat en så stor del av sig själv, en man som var den enda som fanns för henne när min mormor och morfar skiljde sig när mamma var 15.
Jag kan inte ens inbilla mig den känslan att förlora någon så nära en som hennes farbror.

En dag kommer vi alla förlora våra föräldra, vissa har redan förlorat en, våran mor och far föräldrar kommer sakta men säkert gå bort. One by one. Jag vet att det är ganska hemskt av mig att skriva det såhär lätt. Men det är sanningen. Vi kommer alla att dö. Förhoppningsvis inte 2012 eller tidigare. För jag vill leva ett långt liv med mina älskade. Ta vara på det så mycket det bara går. För jag tror inte att vi kommer leva igen. Jag kanske hamnar i Nangiala, jag kanske blir en bokhylla till mina barnbarns barn. Eller jag kanske blir en ängel. Vem vet?

Ingen vet. Och dom som vet, dom vet inte heller.


Här är jag, gammal och grå.