Jag vill säga det till dig, men jag vågar inte. Jag kan inte, jag tror inte jag kan uttala det. Det skulle dessutom kännas så konstigt att säga det till dig. Jag har trots allt bara träffat dig en gång för väldigt länge sen. Alldelles för länge sen. Men ändå är det dig jag drömmer om, dig jag fortfarande ser en framtid med och dig jag tror är min soulmate. Jag har så många gånger varit nära på att ge upp hoppet. Men så kommer det där smset. Eller at du gullar min status på facebook. Och jag inser att jag inte vill ge upp. Hoppet är det enda jag har kvar och det gör mig levande. Jag kommer alltid vilja ha något jag inte kan få. Oftast kanske det är en jacka eller en fin mobil. När det handlar om kärlek så har jag nog aldrig riktigt fått den jag vill ha. För det har alltid bara funnits en kärlek. Jag känner honom inte men jag hoppas innerligt, att jag en dag kan få lära känna honom och gå in i universum med honom eller gå vidare.

Såna här texter har jag skrivit många, alltid om samma person och alltid med samma känslor. Det kan ses som sjukt och besatt. Men det är så mycket mer än det. Jag förstår och vissa i min omgivning förstår vad jag menar. Men jag får aldrig ut någonting av texterna jag skrivit. Men jag tror. Tro.