Det känns som om jag sitter i ett fullsatt rum och skriker, ser mig omkring när jag inser vad jag håller på med, och ser att ingen bryr sig. Att jag bara sitter där i mitten av rummet med knappt någon röst kvar. Jag ångrar det. Jag ångrar att jag åkte till dig för det gav bara skit. Inte för stunden, dom timmarna hos dig skulle jag vilja uppleva många gånger om. Men efterbehandlingen vill jag bara ska vara över. Eller inte finnas alls.

Det är lätt för andra att säga att jag ska vara stark och gå vidare. Jag har försökt göra det de senaste två åren och det har uppenbarligen inte gått speciellt bra. Jag vet ärligt talat, antagligen för första gången, inte vad jag ska göra. Jag känner mig helt hjälplös och vet att jag inte kommer klara att gråta mig till sömns en gång till. En gång räckte gott och väl.

Nu ska jag till skolan, seize the day som du säger.